Yes I, this music is irie!

Marcus Reid med låten Poor man. Supertung rytm producerad av mästaren Augustus Pablo och en bra text. Ungefär vad man behöver för att få till en bra reggaelåt. Låten är bra, men baksidan när Pablo får utrymme för sin melodica är svår att slå. Låten är från 1978, på den tiden när sandkornen på stranden och bra reggaelåtar var lika många.

/mikael

Annonser

Mäktigt blås och vattenpistoler

Ibland när man sitter på jobbet och lyssnar på musik så snubblar man över kul och relativt okända låtar. Tony Brutus kanske inte tillhör de mest kända sångarna i världen men här kommer han i låten med den magiska titeln Water Pistol. Den här låten var för mig helt okänd fram till för nån  vecka sedan. Låten är kanske inte något mästerverk i sig men den har tre delar som är överfeta. Lyssna noga på blåset, bas-spelet och kören, det fastnar i huvudet och vägrar lämna mig. Låten är från 1983. Håll till godo! Och glöm inte vattenpistolen när ni går ut.

/mikael

 

Om att ändra uppfattning

Kommer man in fel på en artist så kan det dröja många år innan man inser att han/hon gjort en hel del riktigt bra inspelningar. Sugar Minott är en sådan artist för mig. Jag hade hört några av hans hopplöst smöriga låtar, sett alltför många av hans ännu mer hopplösa omslag i skivbackarna och dömt ut honom. När jag sedan någon gång i slutet av 1980-talet skulle beställa några skivor från en handlare i Stockholm övertalade han mig per telefon att köpa Sugar Minotts första platta på Studio One, ”Live Loving”, vilket jag aldrig har ångrat. Det är garanterat en av mina mest spelade plattor någonsin. Minott och Dodd dammade av gamla höjdarrytmer från Studio One och det blev ett mästerverk. Sugar Minotts röst, körerna och rytmerna är så rätt som något kan bli. Här har jag valt ut ”Hang on natty”, men jag det kunde ha blivit vilken som helst av låtarna på albumet som spelades in 1977.

//Jeppe

Take it easy!

Att bli legendarisk inom sin genre kräver både talang och hårt arbete. Idag ska det handla om en av dessa legendarer, nämligen Gregory Isaacs. Den man som skapade mer musik än någon annan. Den man som nådde högre och föll djupare än de allra flesta. Det som de flesta musiker och sångare mäktar med under ett helt liv lyckades The Cool Ruler få ur sig under ett normalt år. Han är en legendar i ordets sanna bemärkelse. Av hans otroliga låtskatt finns många favoriter, men just nu går låten Babylon too rough varm i mina lurar. Långsamt, tungt och mycket bra!

/mikael

The Invaders

Här kommer två riktiga fullträffar av The Invaders. ”You touch my soul” är inspelad 1972 i Studio One. Den är dock inte producerad av Dodd utan av Clancy Collins, mer känd som Sir Collins. Låten är ”uptempo”  med en skön blandning av roots och lovers. Introt är fantastiskt med en trombon som låter lika klagande som sången och körsången längre in i låten. I bakgrunden jobbar en orgel vilket inte gör låten sämre.

En annan höjdare är ”Conquering Lion”, om möjligt ännu bättre, inspelad 1974  och producerad av Prince Jazzbo. Låten ska tydligen vara en dubplate inspelad för Coxsone sound system i London och var omöjlig att få tag på innan digikiller såg till att göra en repress 2013. ”Conquering Lion” är blytung och mixen påminner om de som man ofta hör på dj-versioner från den här tiden.  Att mixen är så grym kan bero på att King Tubby stod för den. Musiken tystnar, man hör bara sången en liten stund innan det brakar loss igen. Booooooom! Hur bra som helst. // Jeppe

Freedom line

Hade glömt bort denna fantastiska låt. Ramlade över den igen härom veckan. En grym kombo med en vokal insats av artisten med det fantastiska namnet King Everall med efterföljade toast av Johnny Ringo. Låten är inspelad 1980, alltså i dancehallens begynnelse. Drivet i låten är grymt, basgången formligen studsar fram och när Ringo tar över micken blir det magiskt.

//Ranking Jeppe

If a song is nice record it twice!

Ibland när man lyssnar på reggae kan man bli både förvånad och förvirrad. Och just det kan bli fallet när man lyssnar på Jah golden pen med Sylford Walker. Låten finns inspelad och utgiven i två olika versioner där skillnaden dem emellan är ganska stor. Originalinspelningen är en galet bra låt där Sylford Walker ensam håller i sjungandet. Så långt är allt enkelt och lättförståeligt. Det som sedan händer är att det kommer ut en version till av låten, när och varför har jag ingen aning om. I den versionen är han inte längre ensam, det finns en kör som lägger lite stämsång här och där. Sjukt snyggt! Sylford Walker själv har dessutom ett helt annat röstläge och hans röst spricker och låter bra mycket mer sliten. Vilken är bäst? Helt omöjligt att avgöra, båda låtarna har sina styrkor. Men jag är själv väldigt svag för den senare versionen. Samma man, samma låt, men helt olika.

/mikael

Förstasläpp

andrasläpp