Su su pon rasta

Nu har vi varit tysta länge här på bloggen. Återkomsten blir med hjälp av Devon Morris och hans fantastiska låt Su su pon rasta. Producerad av geniet Joe Gibbs. På den här utgivningen är det Devon Morris namn som står på labeln, men samma låt finns också med Naggo Morris och Dolphin Morris. Alla tre är samma man! Vissa utgivningar av låten är producerad av Joe Gibbs ensam och andra är producerade av Joe Gibbs tillsammans med Errol Thompson. Vilken version/pressning man än hittar så är låten lika bra. Redan under låtens första sekunder så slås jag av värmen i soundet, det är tätt och fullt på ett skönt sätt. /mikael

All I Have Is Love

Först av allt vill jag bara poängtera min stora tacksamhet för internet. Ni som inte samlat skivor innan det fanns kan inte föreställa er hur svårt det var att få tag på ny musik som var utanför normaliteten. Det krävdes jäkligt med engagemang för att ta sig förbi Marley, Tosh, Bunny Wailer, Burning Spear och några till. I synnerhet om man som jag bodde på landsorten. Så allt var inte bättre förr, även om de som känner mig tror att jag feberyrar nu. Det jag vill få sagt är att utan den nya tekniken kanske jag missat den här pärlan och många andra med för den delen. Nåväl, nu till låten som nästan sprängt mina bilhögtalare de senaste veckorna: Johnny Osbournes ”All I Have Is Love”, inspelad på Studio One i slutet av 1960-talet. Den version som jag föredrar är dock ”12:an” från 1980 med en efterföljande dub. Låten är magiskt melankolisk med lite ”struttigt” komp som svänger grymt. // Jeppe

Zion here I come

Dagens låt är också från en artist som kanske inte tillhör det mest välkända. Första gången jag hörde låten trodde jag en stund att det var någon okänd låt med Hugh Mundell jag lyssnade på. Rösten är snarlik och stilen påminner ganska mycket. En mycket bra låt är det hur som helst. Håll till godo!

Caleb Sweetback med Zion here I come

Nytt år nya gamla låtar

Nu är vi tillbaka igen efter ett långt uppehåll. Dagen klipp är av en grupp som jag aldrig tidigare ens hört namnet på. Det är verkligen en av de bästa grejerna med reggae, även om man lagt många år av sitt liv på att lyssna på musik så dyker det alltid upp bra nya gamla låtar som man aldrig tidigare hört. Black Council med Ghetto tribulation.

This is what we do

Det behöver inte vara svårare än såhär. En skön låt med en enkel text.
Det är det här vi gör.

The In Crowd är inte ett överdrivet känt band i reggaekretsar, men med denna låt som största hit är medlemmarna ändå inga dussinlirare. Till exempel var bandets sångare Fil Callender tidigare batterist i Studio One’s husband och trummade fram låtarnas låt, Abyssinians ”Satta Massagana”. Trummisen Clevie Browne skapade efter In Crowd-tiden den legendariska duon Steely & Clevie, som inte behöver någon närmare presentation.
Ett annat tips från In Crowd är låten Born in Ethiopia, en riktigt tung och skön låt som inte bör missas.

Fredagen den 8:e januari spelar vi våra allra bästa reggaeskivor på Heavens Door i Örebro. Kom dit och lyssna och njut. Kanske ta en fika, kanske en öl. Kanske gör nåt kreativt, kanske dansa lite.
Om du inte kan komma just denna fredag så snurrar vi vax där första fredagen varje månad, från kl 16 till en bra bit in på natten. Välkommen.

/Mubanga

November…

Att  vakna i november. Att veta att det på andra sidan täcket bara blir mörkare för varje dag som går. Att vänta på att få känna solen stråla in genom fönstret istället för att höra regnet smattra mot fönsterbrädan. Vi har gjort det en hel månad och trots att det nu är december har vi inte kommit ifrån månadens mörker och regnruskiga kyla.

New York-bor känner säkert till fenomenet lika väl som någon svensk. Kanske är det därför vi hittar en av New York-baserade Wackies souligaste reggaeproduktioner med titeln ”let the sunshine in”, framförd av Milton Henry.
Ett tungt och lite mörkt sound, november 1985 kan inte gärna ha varit mycket roligare än november 2015.

/Mubanga

 

 

Yes I, this music is irie!

Marcus Reid med låten Poor man. Supertung rytm producerad av mästaren Augustus Pablo och en bra text. Ungefär vad man behöver för att få till en bra reggaelåt. Låten är bra, men baksidan när Pablo får utrymme för sin melodica är svår att slå. Låten är från 1978, på den tiden när sandkornen på stranden och bra reggaelåtar var lika många.

/mikael